Skarhults slott

Vid stranden av Bråån, på den plats som kallades Skarhult, fanns under den äldre medeltiden en by med detta namn. En kyrka byggdes här mot slutet av 1100-talet. Dess monumentala, romanska sydportal vittnar om att det redan vid denna tid fanns storbönder i byn.

Den äldste med säkerhet kände, av ätten Rosensparre, är landsdomaren i Skåne Johannes Nielsen, som skrev sig till Skarhult på 1350-talet. Gården stannade i ättens ägo till 1624 då den siste på svärdsidan riksrådet Oluf Steensen Rosensparre dog. Han hade då fullbordat den borg hans far börjat att bygga och som ännu i det väsentligaste blivit bevarad till våra dagar. Över borgporten finns en inskriftstavla. Inskriften anger att Steen Rosensparre lät uppföra borgens östra länga, portalframsprånget och det runda hörntornet 1562.

I den södra längan finns borgens äldsta parti. Här har tidigare legat ett tvåvåningshus, vars gavel med blindnischer av senmedeltida typ är bevarad och kan ses från ett rum i västra flygeln. Åt borggårdssidan är ännu delar av husets mur synliga. Den östra längan, som tidigare nämnts byggd 1562, utmärker sig för sin rika dekorativa utsmyckning enastående i Skåne, vars renässansborgar idag endast företer svaga lämningar av ursprunglig fasaddekorering. Renässansdekorationen på Skarhult är troligen från tiden omkring 1580.

Steen Rosensparre stupade 1565 vid Axtorna och hans änka, Mette Rosenkrantz till Vallö gifte ett par år senare om sig med Peder Oxe. Vid dennes död 1575 blev hon genom testamente ensam ägare av hans stora förmögenhet, vilken tillsammans med hennes egen gjorde henne till rikets rikaste dam. Mette Rosenkrantz dog på Skarhult 1588 och begrovs i dess kyrka. Hon är avbildad med sin förste make på en präktig gravsten. Vid en undersökning av graven påträffades blott en kista, Steen Rosensparres. I själva verket vilar hon tillsammans med sin andre man, Peder Oxe, i Frue Kirke i Köpenhamn. Sonen Oluf Steensen Rosensparre ärvde Skarhult, om han kom att inneha i trettiosex år. Sannolikt är det han som fullbordar släktens borgbygge genom att uppföra den västra längan.

Borgen var byggd med tanke på eventuella fiender. Ännu syns i murarna under takfoten i södra och västra längan spår av gluggar från en forna skyttegången och i det runda tornet styckeportar för kanoner. Detta kompletterades av en yttre bestyckad mur, som gick fram till den av stenhus bebyggda ladugården. Dess östra länga hade i söder ett porthus mitt för borgens port. Breda vattengravar synes ha funnits runt anläggningen. Ladugårdsporten, som tillsammans med ladugården brändes under kriget 1676, är ännu bevarad till sina nedre delar.

Som redan nämnts utgick den Rosensparreska ätten med Oluf Steensen 1624. Av hans döttrar gifte sig Birgitte, drottningens kammarjungfru, med den rike Corfitz Eriksen Rud till Sandholt av urgammal adelssläkt från Själland. De löste ut hennes syster Elisabet och blev ensamma ägare till Skarhult. Deras dotter Mette Corfitzdatter och hennes man Niels Trolle till Trolholm ärvde Skarhult. Sonen Corfitz Trolle tillträdde 1649, då han uppnått myndig ålder. Han blev den siste av Skarhults dansk-skånska ägare och sålde gården 1661.

Den svenska adeln försäkrade sig efter Skånes övergång i stor utsträckning om landskapets bästa gods. Den nye ägaren av Skarhult tillhörde en av storhetstidens magnatsläkter, greve Pontus Fredrik De la Gardie. Han blev några år senare kommendant i Malmö och befälhavare över trupperna i Skåne samt vice generalguvernör över de erövrade provinserna.

Hans karriär som riksråd, krigsråd och president i Dorpats hovrätt innebar att han troligen sällan haft tillfälle till några längre vistelser på sitt skånska gods. Hans insats på Skarhult lär ha varit iståndsättningen av ladugården efter branden under Karl XI:s skånska krig.

Änkan, Beata Elisabet Königsmarck, kom att efter honom besitta Skarhult i trettioett år. Hon överlevde både sin enda gifta dotter, generallöjtnanten Erik Gustaf Stenbocks till Torpa maka, och dennes dotter Fredrika Vilhelmina Stenbock och hennes man, kaptenen greve Nils Brahe till Skokloster. Vid änkegrevinnan von Königsmarcks död 1723 var hennes arvtagare en tvåårig dotterdotterson, Erik Brahe.

Erik Brahe fick sin militära utbildning vid Norra Skånska Kavalleriregementet, där han avancerade till major. Under denna tid vistades han tillfälligtvis på Skarhult, men hans många uppsvenska gods fick troligen se mera av honom. Erik Brahe halshöggs på Riddarholmen 1756 för att han planerade en revolution till förstärkande av kungamakten. Samma år dog inte mindre än fyra av hans barn och den son som skulle bli arvtagare till Skarhult föddes ett par månader efter halshuggningen. Under en lång tid framåt kom nu godset att skötas av en inspektor, kornetten vid Norra Skånska Kavalleriregementet, Olof Wallstedt.

Magnus Fredrik Brahe, den nämnde sonen, kom att inneha Skarhult sin livstid ut, hela sjuttio år. Borgen som stått obebodd i nära ett sekel och även av honom sällan besöktes – inget av hans elva barn föddes där – krävde nu en iståndsättning. Den lär ha skett på 1820-talet. Då skedde den förstoring av fönstren som på den dekorerade östfasaden bröt sönder listverken.

Efter Magnus Fredrik Brahes död 1826 sålde arvingarna Skarhult till Karl XIV Johan, som 1843 uppdrog åt C G Brunius att genomföra en grundlig restaurering av borgens yttre. Detta skedde året före konungens död. Skarhult såldes sedan till ryttmästaren friherre Carl Johan Gustaf Adolf Julius von Schwerin. Dennes första uppgift blev att fortsätta restaureringsarbetet. Von Schwerin inledde en ny tid i den gamla borgens historia då den efter långa tider blev en permanent bebodd sätesgård. Under hans sonson, filosofie doktorn friherre Hans Hugold Julius von Schwerin, har stora moderniseringsarbeten utförts på Skarhult i och med utvecklingen inom jordbruket och de sociala förhållandena.

Källa: Eslövs kommuns gamla webbsida