1658-1911: Från dansk bondby till svensk småstad

1600-talet var för Eslövs och Skånes del en orolig tid då Sverige och Danmark slogs om Skåne. Efter freden i Roskilde 1658, blev Skåne en perifer del av Sverige efter att ha varit en central dansk riksdel. 1800-talet medförde genomgripande förändringar i hela samhället. Bland annat ändrades landskapsbilden för alltid i samband med skiftet då de samlade byarna splittrades och gårdarna flyttades ut på byns marker.

Mellan 1803 och 1860 skiftades i stort sett hela det område som idag är Eslövs kommun. I skiftesreformens kölvatten utdikades också stora arealer våtmarker för att kunna odlas. Landets industrialisering och urbanisering började också ta fart under denna period.

Från en bondby om 15 gårdar till ett viktigt handels- och jordbrukscentrum

1858 nådde stambanan från söder fram till Eslöv och snart följde ytterligare järnvägslinjer: 1865 till Billeberga, Landskrona och Helsingborg, 1866 till Bjärsjölagård och Ystad. Samhället växte snabbt från att ha varit en bondby om 15 gårdar till ett viktigt handels- och jordbrukscentrum, och blev 1875 köping.

I slutet av 1880-talet var Eslöv landets näst största handelsköping med livligare handel än hälften av landets städer. Två av de företag som bildades under denna period var ättiksfabriken Salubrin-Druvan i Eslöv, och Åkermans som växte fram ur ingenjör LP Åkermans lilla mekaniska verkstad.

Stadsrättigheter 1911

1897 öppnades järnvägen till Hörby och 1898 till Röstånga. Den fortsatta befolkningsutvecklingen orsakades främst av en stark industriell utveckling och köpingen erhöll först av alla landets nya järnvägsknutar stadsrättigheter 1911. Det var främst personer från den närmaste bygden som slog sig ned i Eslövs tätort. I västra delen bosatte sig arbetarna, hantverkarna dominerade torget och de högre klasserna var bosatta vid Storgatan.

Små byar eller enstaka hus blev blev stationssamhällen

Befolkningsökningen gjorde att mer mark i kommunen utnyttjades för matproduktion. Ängsmarker plöjdes, skogar röjdes, våtmarker dikades och sjöar sänktes för att ge åkermark. När järnvägen drogs fram växte också flera av kommunens mindre samhällen upp kring stationerna, små byar eller enstaka hus blev till stationssamhällen. Marieholm bildades till exempel när en station på sträckan Landskrona – Eslöv lades på mark som tillhört gården Marieholm och så småningom slog sig alltfler hantverkare, handlare och industriföretag, bland annat en yllefabrik, ner i samhället.

Flyinge, Harlösa och Stehag är andra exempel på orter för vilka järnvägen hade stort inflytande. Liksom för så många av de övriga tätorterna i kommunen handlar det om gamla bygder – redan på 1100-talet anlades till exempel Harlösas och Stehags kyrkor, och fornlämningar visar på att områdena varit befolkade sen länge – som växte och utvecklades till stationssamhällen med järnvägens ankomst och industrialismens inträde. Kungshult är ett annat exempel på en ort vars namn ursprungligen bars av en skog, därefter av en gård och i slutet av 1800-talet av det stationssamhälle som växte fram.

Flera av de järnvägssträckor som var betydelsefulla för utvecklingen av kommunens orter kom dock att tas ur bruk efterhand, vilket i vissa fall också innebar att orternas tillväxt och betydelse avtrappades. Genom järnvägar som tillkom 1905-1911 från Lund, Landskrona och Malmö till Harlösa, Sjöbo och Bjärsjölagård kom också Eslövs handelsområde att minska.

Genom bilismens och busstrafikens utveckling kom Eslöv vidare att alltmer förlora sin betydelse som Mellanskånes handelscentrum till förmån för bygdens gamla centra Lund och Hörby. En mycket aktiv kommunikations- och industripolitik från Eslövs sida förhindrade dock en allt för stor tillbakagång.