Stenålder till medeltid: Jordbrukssamhället växer fram

Redan under äldre stenåldern levde människor inom det område som i dag utgör Eslövs kommun. De var nomader som följde åarna och slog sig ner längs dessa och kring Ringsjön och Vombsjön.

Människorna levde av fiske, jakt och insamling av växter. Lämningar från denna tid finns vid Rönneholms mosse och längs Kävlingeån. Under den yngre stenåldern blev människorna mer bofasta och den första bondekulturen med svedjebruk och tamboskap började ta form. Vid denna tid röjdes också en stor del av skogarna till åkrar och halvöppna betesmarker, och landskapet blev mycket öppet.

Järnåldern

Under järnåldern blev brukningen av jorden mer intensiv och jordbrukstekniken förbättrades. Människor flyttade till de bördiga slätterna, och helt fasta bosättningar uppstod. De första bofasta bönderna hade små åkerlappar och ett par djur. Den gårdsanläggning som lade grunden till den by som sedan blev Eslöv anlades under järnåldern. I takt med befolkningsökningen röjdes mer utmark, det vill säga den gemensamma skogsmark som användes där djuren kunde beta, och som försåg bönderna med virke, torv, tjära m m. Marken blev till inmark, det vill säga åkrar och ängar i privat ägo.

Yngre järnålder

Under yngre järnålder och äldre medeltid växte sedan det byalandskap fram som blev utmärkande för området ända fram till 1800-talets skiften. Skattfynd och runstenar från vikingatiden vittnar om långväga kontakter, och de äldsta gårdar och byar vars namn man fortfarande kan finna på kartan över Eslövs kommun bildades under denna period. Deras namn slutar ofta på -stad, -!ofta, -lösa, -torp, -arp och -inge.

Eslöv blev stad 1911 – men namnet Eslöv är äldst av dem alla. Namnen på danska -lev, skånska -löv, tyska -leben innehåller ordet lev ”ärvegods” och de tillkom redan före vikingatidens början cirka 800. Vårt namn Eslöv är ett AEsirs lev ”åsbons arvegods”, som sannolikt syftar på en stormans gårdsanläggning på åsen, där Scoutgården och Västra Bostället ligger idag.

I sydvästra delen av kommunen dominerade under medeltiden en samlad bebyggelse omgiven av stora uppodlade områden och ängsmark. Den jordbrukande befolkningen var till största delen självägande bönder. I den norra delen av kommunen, som räknades till den så kallade risbygden, levde befolkningen framför allt på boskapsskötsel och området dominerades av stora fäladsmarker.

Sockendelningen antog under 1100-talet fasta former, och flera av kommunens stenkyrkor anlades under denna period. Bland annat Stehags kyrka, som är en av de äldsta i området, Östra Strö, Västra Sallerups och Östra Karaby kyrkor. Vid sockenbildningen fick socknen vanligtvis namn efter en gård eller by i området.

Möllerike norr om Hasslebro med sina vattendrivna kvarnar stammar också från medeltiden, och 1664 stöter vi för första gången på namnet Stockamöllan. Stockamöllan och dess kvarn utvecklas i takt med de tekniska framstegen under lång tid framöver, och betraktas idag som en ovanligt sällsynt och välbevarad industrihistorisk bruksmiljö. Under 1100- och 1200-talen skaffade sig såväl kronan som adeln och kyrkan gods och gårdar. Under reformationen övergick ägandet av gårdarna till den danska kronan, som efterhand sålde ut en stor del av egendomen till adeln.

Inom det område som i dag utgör Eslövs kommun ägde vid 1600-talets mitt självägande bönder endast 4 av 750 gårdar! Först under 1700-talet började bönderna friköpa sina gårdar. Flera av de slott som man i kommunen framför allt finner på gränsen mellan skogen och slätten, till exempel Trollenäs, Örtofta och Viderup , uppfördes under den här tiden då Skåne fortfarande var danskt. I många fall har slotten och godsen också spelat roll för framväxten av kommunens orter. Löberöds gods har till exempel bidragit till uppkomsten av Löberöds stationssamhälle och också lånat det sitt namn.

Källa: Eslövs kommuns gamla webbplats